INTERVJU, HUR MÅR HAVET? CHRISTOFFER BOSTRÖM,
MARINBIOLOG, ÅBO AKADEMI
Elin Wikström: Hur mår Östersjön idag och hur har den förändrats de senaste 25 – 50 åren?
Christoffer Boström: Östersjön har förändrats drastiskt de senaste 100 åren! De gamla problemen med tungmetallerna, DDT och PCB börjar man ha i schack. Örnstammen är stark nu. Men det finns gamla synder kvar och på senare tid har vi fått nya hot som släpps ut via avloppen, hormoner till exempel och vilka effekter de har på ekosystemet är oklart. De skadliga TBT båtfärgerna har man också fått i schack. De är numera förbjudna och har ersatt av mer miljövänliga. Vad gäller övergödningen har det skett en del förbättringar, men den är fortfarande den stora boven.
EW: Det som med ett annat ord heter eutrofiering?
CB: Ja. Även om man skulle minska utsläppen av fosfor och kväve eller lyckas strypa alla källor så är det omöjligt att få tillbaka läget som var på 40 och 50-talen. Vi ska inte tro att vi kan återställa det fina, klara vattnet från när våra föräldrar var barn. Skälet till att det inte går är att det har skett så många andra förändringar som t ex stigande havsvattentemperatur och kraftiga rubbningar i födovävarna. Även klimatförändringen kan förvärra eutrofieringen.
EW: Vad är orsaken till övergödningen?
CB: I Skärgårdshavet är de viktigaste näringskällorna jordbruket, atmosfärisk deposition och naturlig avrinning. Fiskodlingarna har blivit bättre nu än vad de var för 20 år sedan delvis på grund av att fodret har förbättrats, men de är fortfarande en belastning lokalt. Ett annat problem är den passiva transporten av kväve i form av luftpaket från de stora trafik- och industriländerna i Europa som deponeras rakt ner i Östersjön utan att vi kan göra någonting åt det. Även om vi, som jag var inne på förut, skulle kunna strypa alla källor så finns det ändå jätte mycket näring, främst fosfor kvar i havsbotten. Övergödningen gör att mängden trådalger ökar. När de sjunker till botten åtgår det syre för nedbrytningen vilket orsakar syrebrist som i sin tur frigör fosfor som varit bundet i havsbotten. Den här processen är vad vi forskare kallar en häxcirkel. Den är otroligt svår att åtgärda. En teknisk lösning skulle kunna vara att jobba med vindmöllor som omsätter vattnet så att det blir mer syrerikt vatten på botten.
EW: Har det provats?
CB: Jag har hört om pilotprojekt., men vi skall komma ihåg att man då enbart lokalt lindrar symptomen och inte åtgärdar orsakerna till de regionala problemen.
EW: Du nämnde förändringar i födoväven förut. Kan du förklara det lite mer ingående?
CB: Ja, alltså, en födoväv är helt enkelt en schematisk framställning av vem som äter vem i havet. I Östersjön har vi fiskat ut nästan all torsk. Den är utfiskad också på den svenska västkusten, och på vissa delar av ostkusten i Sverige, i Kalmarsund har abborren försvunnit nästan helt och hållet. I Finland fångas mindre flundra än tidigare - delikatessen inhemsk färskrökt flundra har ersatts av fryst och rökt svensk västkustflundra. Överfisket på torsk har lett till en enorm ökning av skarpsill, det i sin tur leder till att djurplanktonen som skarpsillen lever på minskar drastiskt vilket gör att växtplanktonen ökar och då blommar haven mer. Vad som är viktigt att förstå här är att inte bara näring utan även överfiske förorsakar algblomningar.
EW: Fler förändringar då? Eller är de som du nämnt de viktigaste?
CB: En sakta stigande havsvattentemperatur har noterats sedan 1870-talet både här i Östersjön och i Nordsjön till följd av klimatförändringarna. Hur lokala arter som levt länge under en viss temperaturintervall i en viss salthalt kommer att anpassa sig till förändringarna är något som nästan alla forskare jobbar med just nu och här behövs mer forskning. Prognosen är att det på lång sikt kommer att regna mer och att vattnet kommer att bli sötare. Så en utsötning av norra Östersjön är trolig och i tillägg till en långsam trend med stigande temperaturer kommer vi även att få chock-värmeböljor som den i Europa, 2003 tror jag att det var, då människor dog. Extremerna kommer att bli vanligare.
EW: Har den temperaturhöjningen med mänskliga aktiviteter att göra?
CB: Tittar vi på en riktigt lång geologisk skala så har ju klimatet pendlat mellan varmt och kallt så nog kan det hända att vi är inne i en varmare period också, men det går inte att påstå att det är enbart är en naturlig förändring. Jag är övertygad om att människan i och med industrialiseringen har bidragit till förändringen. Sedan slutet av 1800-talet går korrelerar koldioxid- och temperatur- kurvorna och båda går brant uppåt, så det går inte att skylla på en variation som kommer och går. Det här är otroligt spännande och aktuella forskningsteman inte enbart ur Östersjöperspektiv.
EW: Kan du säga något mer om det här med att vattnet kommer att bli surare?
CB: I miljontals år har världshaven fungerat som en enorm svamp och svalt våra koldioxidsynder och på så sätt motverkat klimatuppvärmningen, men koldioxiden bildar sur kolsyra i havsvatten. När det nu blir varmare så kan koldioxid inte lösa sig lika lätt och därför klarar inte haven inte att ta hand om koldioxid så bra som de gjorde tidigare. Här har ju sjögräsängarna som vi jobbar med en viktig funktion eftersom de fungerar som kolsänkor. De binder koldioxid. Syrebristen är en annan alarmerande faktor och förvärras av övergödingen. Det är ju en sak som gemene man kanske inte känner till.
EW: Förklara det.
CB: Östersjöns bottentopografi ser ut som en bergskedja och syrebristen uppstår i de djupaste dalarna. På grund av höjd temperatur och minskad salthalt får vi varmare ytvatten vilket hindrar utbytet av vatten mellan de djupare och grundare skikten.
Tittar du på den senaste kartan över syrebristen i Östersjön så ser du ett lika stort område som Danmark som är helt dött. Tänk dig att en sådan yta exponerades på land. Då skulle folk reagera. Eller om naturen i hela norra Sverige skulle bestå av svavelbakterier, då hade folk reagerat direkt och krävt politikerna på en stramare lagstiftning.
EW: Är det värre i Östersjön än på andra ställen?
CB: Nej, det tror jag inte. Det är väldigt illa här, men det finns syrefria havsbottenområden i hela världen.
EW: Vilka åtgärder görs mot botten död då?
CB: Mycket har ju hänt. För det första så talar vi om övergödningen idag och det gjorde man inte för 20, 30, 40 år sedan. Eutrofieringen används som trumfkort i mängder av politiska kampanjer, men fortfarande tycker jag inte att det görs tillräckligt. Den omfattande syrebristen, trådalgerna och planktonblomningarnas intensitet är ett stående bevis på en alltför tandlös miljöpolitik. I Danmark till exempel har man helt och hållet skyllt ålgräsets försvinnande och uteblivna återhämtning på jordbruket och övergödningen, men även om jordbrukarna har kommit så långt det bara går med att minska fosfor och kväve så de ser ändå ingen förbättring. Argument som, varför ska vi kämpa för det här när vi inte ser någon effekt, hörs allt oftare samhällsdebatten där. Det är ett bra recept, det är klart och vi ska absolut inte ge signaler om att vi ska sluta rena utsläppen av fosfor och kväve. Men den där önskade effekten att, wow, nu kommer ålgräset att börja växa som tusan, det ska man inte vänta sig. Varför vi inte ser någon förbättring är något som forskarna har jobbat med i 10, 15 år men ännu inte lyckats komma på. En delorsak är säkert att då ålgräset försvann förvandlades de fina sandbottnarna till erosionsbottnar med grus, vilka ålgräset inte kan etablera sig på. Systemet har skridit in i en ny fas utan ålgräs, och det tar lång tid att återställa den ursprungliga jämvikten.
EW: Är det något mer du vill säga?
CB: Jag tror att det viktigaste är att få varje människa att förstå att det du gör själv har en betydelse. Sommargästerna kommer ut med en förväntan om att det ska vara fint och rent i skärgården, men är helt ovilliga lämna bilen hemma eller att investera i grön el för att vindmöllor förstör deras utsikt. Paradoxalt nog verkar man vara positivt inställd till broar, mobiltelefonmaster, elstolpar, flaggstänger, motorbåtar, lusthus mm. Att öka den övergripande miljömedvetenheten om vad som sker under havsytan är enormt viktigt . Ett bra exempel på små, lokala saker som har gjorts är att båtsturisternas septiktankar har ett fungerande nätverk av tömningsstationer.
EW: På vilket sätt kan det individuella hushållet bidra till problemets lösning? Gå från icke-förnyelsebar till förnyelsebar el? Vad mer?
CB: Allt miljövänligt som har med hemmet att göra. Ett steg i rätt riktning är vi har fått en lag vad gäller avloppsrening. Alla hushåll i glesbygden med ett visst avstånd till havet ska ha ett modernt avloppssystem. Folk har svårt att se grejen när det egna hushållets utsläpp är som en droppe i havet jämfört med vad jordbruk och fiskodling får släppa ut. Men vi måste nöta in att individuella åtgärder gör en skillnad. Om vi slutar med miljöfostran då kommer våra barn också tycka, äh, vi ger tusan i det, det är inte viktigt. Men våra barn är ju nästa generations miljökämpar och beslutsfattare!
EW: Och om vi då ser på problemet som en politiska fråga vilka åtgärder krävs då?
CB: Lagstiftning och partiernas preferensordning. Vad ska prioriteras? Ska vi ha ett jordbruk uppe på våra breddgrader som bygger på en enorm mängd av näring som sätts in en kort tid på året och sköljs ut i havet följande vår? Då blir vi inte av med de här problemen. Jordbrukarna är i sig inga syndabockar, de följer ju existerande regler, men…
EW: Om vi tittar in i framtiden då, det har ju du till viss del redan gjort, men om du summerar vad händer med Östersjön i framtiden och hur tror du att djur och växter kommer att anpassa sig till förändringarna?
CB: Det finns egentligen bara tre utvägar, antingen anpassar de sig eller så flyttar de på sig eller så dör de ut. Ålgräset, till exempel, lever i norra Östersjön vid 5 promilles salthalt så det kommer det troligen att dra sig söderut i Östersjön, men blir det 3 eller 4 promille här om 60-100 år eller något sådant så kommer sötvattenarterna att ta över.
EW: Blir det färre arter?
CB: Eller fler! Vi kan förvänta oss nya arter, nya invandrararter, och det är omöjligt att säga vad de kommer att ha för effekter. Östersjön har ju ständigt förändrats över evolutionär tid och arterna har växlat. Vi måste vara flexibla och inte stå fast vid att fiska samma arter som vi har gjort i alla år. Istället måste vi börja försöka utnyttja de arter som nu dominerar, acceptera förändringen och göra det bästa av den. Skräpfisken kunde ju bli framtidens hälsosamma snabbmat!
EW: Hur mår Skärgårdshavet i jämförelse med Östersjön i stort?
CB: Lika illa men Skärgårdshavet är ju speciellt på många sätt… Det är ett intrikat geografiskt område med över 30 000 öar, grunt vatten och en mängd olika arter som samverkar. Området tar emot näring både via djupströmmar i havet och från land, och det gör Skärgårdshavet extra känsligt. Det är stora skillnader i den marina miljön mellan de små havsvikarna utanför Åbo och de yttersta skärgårdsöarna. Det är saltare och kallare utomskärs och sötare och varmare inomskärs. Ingen vass i ytterskärgården och mer vass inomskärs. Större holmar inomskärs och mindre holmar i havsbandet, massa ålgräs utomskärs och mindre förekomster inomskärs.
EW: När blev Skärgårdshavet prioriterat som skyddsvärd natur?
CB: Delar av Skärgårdshavet ingår i Natura 2000 skydd av marina områden.
Skärgården tillhör också ett globalt nätverk av så kallade biosfärområden som höjer områdets status globalt. I ett sådant område handlar det om att naturen och människan är i centrum och ska verka på ett hållbart sätt i unika geografiska områden. Det är inte så att vi ska strypa allt kustfiske eller hindra all tursim till någon ö - tvärtom, fisket och turismen ska fungera på ett hållbart sätt. Men frågar du en skärgårdsbo vad biosfärområdet är för något så kan han eller hon inte svara. Det är fortfarande ganska luddigt för många vad det är och vad det har för betydelse. Väldigt få kan identifiera sig med det. Reaktionen från de flesta när biosfärområdet inrättades var: Vem ska styra mina holmar som har funnits i ägo i min släkt i hundratals år? Inte ska någon begränsa hur jag ska använda dem. Det var samma sak med Natura 2000 områdena, att få dem inrättade på folks privata vatten ledde till rättsprocesser. Jag tror det vore viktigt att vända på steken och i stället marknadsföra värdefull marin natur på ett hållbart sätt.
EW: Gör skyddsområdena någon verkan?
CB: Om jag törs kalla mig expert på en av Östersjöns värdefullaste marina miljöer, ålgräsängar, har jag aldrig ens blivit tillfrågad om hur och var marina skyddsområden eller Natura 2000 områden borde se ut och planeras. Men visst finns en viss dialog mellan områdesplanerare och marinbiologer. Det har blivit bättre. Det är komplicerat med skyddsområden. Det får inte bara bli streck på kartorna, utan de bör fylla en praktisk funktion som baserar sig på ett aktuellt marinbiologisk dataunderlag. Man måste fråga sig vad är värdefullt i havet och hur ska vi bruka det utan att trampa biologerna, fiskare och politikerna på tårna? Det ska liksom tillfredställa alla. Men man måste fråga sig om precis alla områden måste finnas till för människan? Det skulle behövas fler reservat där inget nyttjande är tillåtet. Ett slags nolltoleransområde. Det finns reservat i skärgårdens ytterområden, fågelskyddsområden till exempel, där det råder besöksförbud hela eller delar av året. Men hur ett optimalt marint skyddsområde skulle se ut i Skärgårdshavet det är en knepig sak. Vi måste veta var vi har de viktiga miljöerna som vi vill skydda, och hur nära vi skall inrätta områden bredvid varandra, om ska vi ha många små marina skyddsområden eller ett jättestort är en stor pågående internationell debatt. Vi måste känna till de organismer vi vill skydda. Lever de bara inom en kvadratkilometer hela sitt liv eller lever de facto inom en 40 kilometers radie från sin hemmiljö? Kanske är både de grunda vikarna, ålgräsängarna och tångbältena viktiga i en mängd organismers olika livsskeden, i så fall måste du ju skydda alla dessa tre miljöer… Det är stora frågor.
